Om Snorkan kunde tala hade hon kunnat berätta att hon för en ganska behaglig tillvaro. Hyresfritt, helpension och all inclusive. Låt vara att hon ibland blir uttråkad, men då livar hon upp tillvaron med att klösa på något dyrt.
Hon har en akilleshäl och det är vintern. Den kalla, isiga, vita vintern. Under våren, sommaren och hösten är hon nästan utan undantag ute och bevakar sina domäner hela nätterna. På vintern, den långa vintern, ligger hon mest inne och sover och går bara ut när hon måste. Vinterdepression på kattvis.
Snorkan är ingen slagskämpe men backar inte när hennes integritet kränks. Det händer att någon av friarna blir för närgången och då säger hon ifrån. Det är oftast samma oförskämda buse som hon blir tvungen att nypa till. Ibland vaknar Magnus av catfighten och kommer springande i kalsongerna för att skrämma bort inkräktaren.
Det finns spänning i hennes liv. Både räven och grävlingen har korsat hennes väg vid flera tillfällen. Grannens dvärgpudel försöker vara tuff ibland, men då jagar hon enkelt bort den. En favoritsysselsättning är att jaga småfåglar och hon verkar helt oförstående när Magnus skäller på henne för att hon har lagt en läcker rödhake på dörrmattan som present till honom. På vintrarna sitter hon ibland i vardagsrumsfönstret och betraktar längtansfullt, med frustrerande gnyenden, fåglarna vid fröautomaten i päronträdet utanför.
Magnus är en tålmodig husse och har ett knä som hon gärna ligger i. Ibland när han går på promenad med kikaren hängande runt halsen följer Snorkan med. Men inte hur långt som helst. Gränsen går vid stenmuren borta vid ån. Om han går längre så väntar hon där tills han kommer tillbaka, så att de kan gå hem tillsammans.