Nu har min redaktör Filippa gått igenom mitt manus och som förväntat gett mig en del att tänka på. Jag känner mina brister ganska väl så det är inget nytt under solen. Icke desto mindre blir det till att gå igenom manuset för att justera, kommatera och korrigera. Jag har en benägenhet att skriva långa meningar som ibland behöver delas upp och i hastigheten händer det att en och annan bokstav saknas. Om det beror på att jag snavar på tangentbordet eller om jag helt enkelt skriver fel vill jag låta vara osagt. Hur som helst är det kul att ha fått en ordentlig professionell genomgång av hela manuset och nu få lägga sista handen vid det.
Närmaste tiden kommer jag alltså att putsa och fila på manuset – och kolla så att alla 2767 kommatecken sitter på rätt plats.
Som att gå över Ramlamossen
Att skriva en bok är som att gå över en mosse på en vindlande spång. Det gäller att inte trampa utanför och att försöka undvika murkna brädor. Det är sankt och lätt att fastna. I början kanske du inte ser målet, men när det väl börjar skymta mellan träden får du ny energi och vill dit fort. Då gäller det att inte snubbla utan lugnt fortsätta steg för steg och sätta fötterna rätt.
Utan vidare jämförelse
För många år sedan fick jag idén att skriva en inbjudan till en fest i en enda mening. Det blev en tätskriven A4-sida med en enda punkt. Lite barnsligt kanske, men ganska kul. Jag noterade att årets nobelpristagare i litteratur har fått utmärkelser för att skriva långa meningar. En hel roman i en mening faktiskt. Där ser man – det barnsliga förvandlas till litteratur bara finrummets dörrar öppnas. Jag fick ingen utmärkelse för min inbjudan, men väl en väldigt kul fest.